Här går vi igenom allt du behöver veta om emetofobi, som även kallas den glömda fobin. En sjukdom som är mer vanlig än man tror. Vi går igenom hur du kan behandla det och hur du kan övervinna den.
Vad är emetofobi?
Emetofobi är en överdriven rädsla för att spy. Emetofobi är inte bara en rädsla för att spy offentligt, då kan det istället handla om social fobi.
En del emetofober är bara rädda för att se andra spy, men inte rädda för att spy själva. Andra emetofober är bara rädda när personer med magsjuka spyr, för att de själva kan bli smittade och spy. Om någon spyr av tex fylla istället är de inte rädda, eftersom det inte smittar. Andra emetofober kan vara rädda för att spy själva men inte ha något problem med att se andra spy.
Emetofobi kan lätt utvecklas till andra specifika fobier. Klaustrofobi pga den egentliga rädslan att spy när man är ingstängd. Höjdfobi pga den egentliga rädslan att spy när man blir yr av svindeln. Tandläkarfobi pga den egentliga rädslan att spy när tandläkaren petar långt bak i munnen. Flygfobi pga den egentliga rädslan att spy av flygsjuka. Och så vidare…
Att behandla emetofobi kan vara ganska komplicerat eftersom slutmålet ofta är att framkalla kräkningar. Vid kognitiv beteendeterapi går man steg för steg, vilket för den oinvigde kan låta både hemskt och omöjligt. Ska man spy sakta eller? Nej, man ska istället utmana saker som man undviker pga fobin. Man utmanar svårare och svårare saker. Vad det handlar om är individuellt, beroende på vad du själv är rädd för. I början kan det exempelvis handla om att äta sig mätt inför andra människor, sedan åka buss, därefter gå på fest, sedan flyga på semester. Slutligen kan man försöka framkalla kväljningar. Om man lyckas med terapin eller ej tycks vara väldigt individuellt. Jag har läst om fobiker som lyckats bli av med sin fobi bara genom att titta på autentiska spyscener på video, men jag har också läst om en emetofob som tog kräkframkallande medel men inte lyckades spy och istället förvärrade sin fobi.
Något som många emetofober tycks ha gemensamt är att de har svårt att spy. De flesta har inte spytt på många år, trots att de genomgått både magsjuka (diarré istället) och graviditeter (endast illamående, om nåt). Om det är fobin som sätter en psykisk spärr så man inte kan spy eller om fobin har utvecklats pga att man inte har spytt kan endast spekuleras i. I vilket fall som helst kan man tala om en ond cirkel. Om emetofober spydde oftare skulle troligen rädslan försvinna. Men vilken emetofob VILL börja spy ofta – även om det innebär att fobin försvinner?
Kräkfobi, illamåendefobi, (bacillskräck?) är vanligt förekommande och rangordnas enligt en brittisk sammanställning som 5 eller 6 i vanlighet bland fobierna. Trots detta är den okänd, få läkare och terapeuter känner till kräkfobi. För andra fobier finns väl utarbetade metoder för bot, beteendeterapi och kognitiv terapi brukar fungera bra.
Kräkfobi däremot lyder delvis andra lagar och är också ofullständigt förklarad. Sannolikt påverkas den som har kräkfobi av ett område i hjärnan som är kopplat direkt till överlevnadsinstinkten. Den katastrofberedskap som emetofobikern utsätts för kan inte påverkas på samma sätt som vid andra fobier, vilka brukar kunna släckas ut. Kräkfobin påverkar föreställningar och kropp och en ström av katastrofbilder och katastroftankar aktiveras till ett varnande flöde. Detta har sannolikt haft ett överlevnadsvärde från evolutionens synpunkt. I dag, med vårt skyddade liv, är detta varnande flöde dock inte funktionellt. Andra fynd talar för en sårbarhet för illamående som orsakas av en neurofysiologisk svaghet med en överkänslighet för sådant som kan ge balansproblem på knappt märkbar nivå.
En vanlig attityd från närstående och även professionella är att den drabbade är besvärlig och pjoskig och med lite god vilja skulle kunna skärpa sig. Få, förutom de som själva drabbats, vet hur svårt det är att bemästra skräcken för att må illa eller kräkas. Eftersom fobin är så dold och förknippad med skam uppfattar sig de drabbade som mycket avvikande. Det brukar vara en lättnad att få kontakt med andra och att förstå hur vanligt det är.
Vid andra fobier kan det räcka med att gradvis utsätta sig för det fruktade, att exponera sig, för att neutralisera fobin. Vid kräkfobi kan fobin kvarstå även om vederbörande kräks. Att gradvis utsätta sig för egna eller andras kräkningar kan t.o.m. ge en försämring, speciellt om man enbart arbetar med beteendet utan att påverka tankemönster och lära ut och träna sådana strategier.
Kräkfobi skall ses och förstås som ett allvarligt handikapp. Om den som drabbats av kräkfobi kan sprida fakta kring fobin kan det hemliga och skamliga minskas. Den som drabbats av kräkfobi väljer ju inte detta utan får slåss mot ett sinne/en kropp som signalerar livsfara på samma gång som andra människor är oberörda av motsvarande. Detta medför naturligtvis en svår anpassning till vanligt liv och många förevändningar för att undvika minsta smittfara. Livet blir fokuserat på undvikandet.
Ändå är de som drabbas snarare friskare än genomsnittet och kräks mycket sällan. I praktiken kan det vara 15-25 år sedan senaste gången. Ändå handlar livet om att undvika smitta och andra risker förknippade med illamående. Den som drabbats vet att det inte är rationellt. Men det är inte rationella delar av hjärnan som styr. De enda terapiformer som beskrivits som en väsentlig hjälp är kognitiv terapi i kombination med beteendepåverkan.
Hur yttrar sig kräkfobi?
Vanligen börjar fobin i barndomen med en rädsla för eget eller andras illamående eller kräkningar. Kräkfobi kan vara baserad på (panik)ångest, ibland i kombination med andra fobier och/eller baserad på fysiskt illamående vilket mycket lätt kan aktiveras.
Följande punkter är vanliga yttringar:
- Känslig mage, direkt koppling mellan tanken ”jag är smittad” och reaktioner i mage-tarm. Kallsvett, yrsel, svimningskänsla, känslan av annalkande kräkning mm.
- Undvikande av allmänna kommunikationer med risk för smitta, åksjuka.
- Ofta överdriven noggrannhet med hygienen så att minsta risk för skämd mat undviks.
- Mediciner och undersökningar som kan ge illamående undviks.
- Många kvinnor undviker graviditet på grund av risken för illamående.
- Magsjuka i närheten blir bemött som livsfara.
- Känslor av genans och skam inför att må illa när att andra ser på, strategier som syftar till att ha reträttplaner klara.
Till det yttre är emetofobikern vanligen välfungerande och lyckas också dölja fobin för arbetskamrater och andra. Många kan leva med en partner som inte vet om fobin.
Varför får man kräkfobi, vilka drabbas?
I vissa fall kan en tidig situation beskrivas som utlösande faktor, men det tycks inte finnas någon gemensam förklaring. Samverkande faktorer kan vara anknytningsmönster, d.v.s. hur trygg den tidiga relationen mor-barn varit, sårbarhet, förebilder (föräldrar) med liknande problematik, kanske också en neurologisk avvikelse som kan drabba balansorgan.
Vilka terapiformer och mediciner har prövats?
(Sammanfattat från www.gut-reaction.freeserve.co.uk )
Att kombinera kognitiv terapi med beteendeterapi är en bra modell för att återerövra ett normalt liv. De principer som gäller för kognitiv terapi och beteendeterapi är: Kartläggning av undvikanden och av negativa tankemönster, kartläggning av resurser samt inlärning av de tankemönster som är funktionella med hjälp av bl.a. hemuppgifter.
Rangordning av situationer som är svåra att bemästra och en gradvis upptrappning av dessa i den takt som är rimlig. Målet är en gradvis normalisering och utvidgning av vardagen. Stora vinster finns om andra fobier som social fobi kan lindras. Kognitiva psykoterapeuter arbetar med anpassade hemuppgifter och stödjer mönster som fungerar. Fobin finns ofta kvar i bakgrunden men kan ändå hanteras på ett bra sätt.
Psykodynamisk terapi: Inga belägg för påverkan. Beteendeterapi: Fobin försvinner vanligen inte med enbart beteendeterapeutisk exponering, ibland ger provokationsterapi försämring. Kognitiv terapi: Katastroftankar kan mildras men ibland kan den egentliga fobin kvarstå. EMDR, ögonrörelseterapi: Kan vara användbart för bearbetning av tidigare trauman men kräkfobin kvarstår. NLP (NeuroLinguisticProgramming): Trots att en del företrädare hävdar att NLP botar finns inte belägg från forskning att detta stämmer. Psykoanalys, gestaltterapi, TA, akupunktur har inte heller visat sig vara verksamt. Hypnosmetodik: Användbart för att lära sig avslappning och för att stärka det som lärs ut inom ramen för kognitiv beteendeterapi. Kanske kan terapiformer som ”energimedicin” eller ”energy psychology” utgöra en ny väg, men än så länge saknas kontrollerade studier och forskning.
Såvitt författaren till denna information känner till är den enda terapiform som är realistisk en kombination av kognitiv psykoterapi och beteendeterapi, gärna understödd av hypnosmetodik. Målsättningen är att normalisera vardagen, att inskränka på undvikande.
Mediciner. Många moderna varianter av Prozac har prövats men i en del fall är biverkningarna besvärande i form av illamående. Ett flertal ångestdämpande och lugnande mediciner har prövats vilket många patienter kan ha nytta av. Hittills finns ingenting som visar att en effektiv medicin är tillgänglig specifikt mot kräkfobi även om en del individer kan ha hjälp av t.ex. antidepressiv medicin. Med det nyvaknade intresse för forskning om emetofobi kan nya rön förutses.
Vilka stödorganisationer finns?
Den källa som har en uttömmande och nyanserad information är www.gut-reaction.freeserve.co.uk
FAQ – vanliga fråpgor och svar
Emetofobi är en irrationell rädsla för att spy.
En fobi skiljer sig från en vanlig rädsla genom den irrationella och överdrivna ångest, orsakad av stimuli som är indivudell för varje fobiker.
Till exempel, många människor skulle inte vilja utforska grottor pga rädsla för ormar. Men en del människor med ormfobi (ophidiophobia) är rädda för att gå på trottoaren i Chicagos innerstad eftersom det skulle kunna finnas en orm där.
Så, hundra miljoner människor kanske är rädda för att spy, men de förändrar inte sitt vardagsliv pga det, så som många emetofober gör
Rädslan tar all tid; för de flesta emetofober är den värsta rädslan att spy och inget annat. I vardagligt tal säger många fobiker att de hellre skulle dö än spy. (Vi hoppas att det är en överdrift.) Det är däremot ingen överdrift att ångesten för att spy förstör nästan hela dagen för många fobiker.
Det finns en annan fobi relaterad till emetofofobi som kallas social fobi. (Social fobi är en generell rädsla att bli dömd av andra människor.) Människor som är sociofober är ofta rädda för att spy offentligt, men det är inte samma sak som emetofobi. Sociofober spyr privat, utan mer ångest än en vanlig människa. (Självklart är emetofober minst lika rädda för att spy offentligt som sociofober och några människor har både emetofobi och social fobi.) Sociofober gör klart för sig att de kan gå till en toalett om de behöver spy (och detta kan bli extremt, som att insistera på att få platsen vid gången på platser som är fulla med folk), men de gör inte alla saker som en emetofob gör.
Kostrestriktioner är universella hos emetofober. De flesta emetofober har en lista med mat som de inte äter eftersom de tror att de kan ge matförgiftning; många undviker mat för att de associerar den med någon episod av spyende från barndomen. En del av maten som emetofober undviker har ingen självklar relation till någondera av orsakerna ovan. Eftersom matförgiftning oftast är orsakad av osanitära preparationer och inte fläckig mat så är ofta fobiker skrupellösa hygieniska kockar. (Lättaste sättet att bli av med en emetofob? Slicka på skeden när du lagar mat.) Ironiskt nog blir emetofober ibland misstänkta av andra att ha någon matstörning.
Inte direkt. Till och med en person med allvarlig emetofobi äter oftast tillräckligt för att vara hälsosam, det är dock inte okänt att emetofober blir hospitaliserade för undernärning. Det här är annorlunda än anorexia på det sättet att en emetofob inte är direkt intresserad av att gå ner i vikt.
I mataffären, lutar sig emetofoben försiktigt ner för att undersöka varje apelsin som läggs ner i påsen (de kanske t.o.m. tvättar apelsinerna innan de äter dem också), de sträcker sig längst bak i frysen för att få de ”kallaste” varorna, skäller på delikatesspersonalen att de ska skära bort vissa bitar; och vår favorit, tvätta händerna efter ett besök på köttavdelningen.
Det är inte ovanligt att emetofober har flera speciella kriterier för att äta ute. En del undviker restauranger helt. En del beställer en entré men äter aldrig från buffén eller salladsbaren. En del påstår att de har ett sjätte sinne som säger åt dem att inte äta på vissa restauranger.
En del emetofober är obekväma på offentliga platser, speciellt restauranger, för de är rädda att andra personer ska spy. En del går hungriga hellre än att äta på offentliga platse
Förutom ätvanor, påverkar livet emetofober på många andra sätt. Många kvinnliga emetofober undviker graviditet eftersom de är rädda för morgonillamående och kräkningar som ofta händer under en graviditet. (Många emetofober menar dock att de gått igenom graviditeter utan att spy.) Andra håller sig borta från barn över huvud taget efersom barn oftare mår illa än de flesta vuxna. Nästan alla emetofober berättar att de inte kan ta hand om sina barn och andra familjemedlemmar när de är sjuka. En del sover i andra rum när en familjemedlem är sjuk. En fobiker berättade att han sover med öppet fönster på vintern för att döda ett virus. En del är till och med rädda för att bli smittade av djur, vilket gör husdjur till ett obehagligt val för dem.
Många emetofober undviker resande, speciellt till andra länder. (En del emetofober rapporterar spy-fria utlandsresor.) Nästan alla emetofober undviker vattentransporter; en del vägrar även att flyga och en del undviker till och med landtransporter. (Andra insisterar på att köra. Detta har sin förklaring, eftersom det är nästan omöjligt för en förare att bli åksjuk.) Självklart är det väldigt få emetofober som åker karuseller och sånt.
Många emetofober avstår från sociala aktiviteter, och en del berättar att det en av de värsta sakerna med fobin är den sociala begränsningen. De är rädda att gå till ställen där folk kan bli fulla, och undviker därför fester, pubar och andra sociala evenemang. Många är rädda på teatern, bion, sportevenemanget och andra platser där mycket folk samlas.
Emetofobi påverkar även karriärvalet, med många annars kvalificerade (och kanske till och med intresserade), intelligenta fobiker som undviker områden som de ser som högriskområden för att spy, som hälsovården, militären, skolan, lab research, flyget och rymden.
Många fall av emetofobi startade med en speciellt traumatisk episod av spyende som hände mellan 6 och 10 års ålder. De flesta av dessa incidenter kom oväntat. Efter den skrämmande händelsen undvek de flesta fobikerna att spy. Om de över huvud taget upplevde det så var det med otrolig rädsla och ångest. Så de upplevde aldrig att det var normalt att spy.
En del emetofober säger att deras föräldrar inte var stödjande när de spydde som barn, och några säger att deras föräldrar till och med tvingade dem att spy.
Många tror att det handlar om kontroll. Några säger att emetofober vill ha maximal kontroll över deras kroppar, eller att de är making up for a lack of kontroll i situationer som barn. En del experter tror att ångesten över separation från en förälder eller anann älskad person under barndomen också spelar in i emetofobin. En del terapeuter, inte emetofober, föreslår en koppling till sexuellt övergrepp under barndomen. (Majoriteten av emetofober var inte utnyuttjade och till och med en del som blev det tvivlar på denna koppling.)
För många fobiker är spy något okänt. De är som det 3-eller 4-åriga barnet som inte minns att det någonsin har spytt. De flesta barn spyr någorlunda regelbundet genom barndomen; de inser att det praktiskt taget är en rutin som händer dem och de flesta människor. Det gör inte emetofoben. De må ha spytt när de var små barn, men gjorde det inte ända till episoden som utlöste fobin. De lärde sig aldrig att spy är en normal del av livet. Men, såklart, för de blev det ju aldrig det.
Andra emetofober spydde rätt ofta under barndomen men av någon anledning fick de för sig att det var speciellt otrevligt och vande sig aldrig vid det.
Så vad händer med emetofober när de verkligen spyr?
Det mest överraskande faktumet för icke-fobiker är att de flesta av emetofober sällan, om någonsin, spyr. En emetofob är en person som har varit i bilolyckor oftare än de har spytt. De flesta fobiker kan räkna antalet gånger de har spytt på ena handen. En del emetofober överlevde graviditet, födsel, blindtarmsinflammation och gallblåseoperationer utan ens en retch. Även om de spydde så gick de oftast igenom varje sjukdom med endast en episod av spyende, jämfört med en icke-fobiker som kan spy upprepade gånger vid en sådan sjukdom. (Många fobiker säger att orsaken till att de spydde var för att de var så trötta över att må illa så att de ”gav upp” och lät sig själva spy.) Många vuxna emetofober har inte spytt på 10, 20 eller fler år. Fobiker som har spytt efter händelsen som utlöste detta säger ofta att de insåg att det inte var så farligt att spy, men senare återkom fobin – ofta redan samma dag.
Även fast de inte är vana att spy, kan emetofober stressa sig själva till en sån ångest eller verkligt illamående bara genom att umgås med människor med magproblem. Så fort någon i samma rum klagar på maginfluensa får emetofoben panik. De letar symptom som ofta kommer psykosomatiskt. Det blir en snöbollseffekt eftersom panikattacken blir värre när fobikern upplever verkligt eller ”påhittat” illamående.
Svaret är inte klart. Många emetofober är väldigt skickliga på att slåss mot illamående. De kan berätta för dig att de mådde väldigt illa men lade sig ner tills illamåendet passerade. En del använder medicin mot illamående som Tigan eller Compazine. Andra har tricks som isbitar. En del påstår att deras år av rädsla har gjort att de inte kan spy. En del försöker bomba sitt immunsystem med vitaminer och örtmediciner. Den mest troliga orsaken är denna: Då dessa människor blev fobiker eftersom de hade höga spytrösklar när de var små så kan man tänka sig att trösklarna blivit ännu högre vid vuxen ålder.
Olika människor uppfattar illamående på olika sätt. En del människor som får maginfluensa eller matförgiftning spyr. Andra med samma smitta får bara diarré. Emetofober faller nästan alltid i den senare klassen. (Emetofober är generellt inte rädda för diarré, förutom dess association med spyor.)
Detta är vad några fobiker har gissat är orsaken till deras spyåterhållsamhet. Spy-akten kontrolleras av hjärnan. Det finns ett spy-center placerat i medulla oblongata [förlängda märgen, webmasters anm]. Att spy är en av de mest primitiva funktioner i hjärnan. En del fobiker tror att som resultat av flera år av rädsla och dagligt funderande har deras medvetna del av hjärnan har tagit över spy-centrat. Så, om något händer som vanligen skulle resultera i att spy, ignorerar hjärnan det. Dessa fobiker ser detta som en förklaring på varför de andas samma virus och äter (mycket av) samma mat som alla andra men aldrig spyr.
Förutom denna neurala hypotes (som inte är vetenskapligt baserad), har nästan alla fobiker förmågan att motstå the urge att spy väldigt lång tid, tills illamåendet passerar. (Det finns även fobiker som försökt spy men inte kunnat.) Detta leder till frågan om spyende är en helt ofrivillig kroppslig aktion.
The Doctors Book of Home Remedies har dessa förslag: ingefära, endast dricka klara vätskor eller varm 7Up utan kolsyra, äta några lätta kolhydrater tex kex eller rostat bröd, hålla huvudet stilla, tänka på något annat, trycka på vristen, och hålla på med något kontorsgöra. (Boken föreslår även att låta dig själv spy, något som inte alltid är populärt hos emetofober.)
Problemet är att emetofobi tar upp mycket tid och energi av personen som lider av det. Det finns en konstant mental stress av oro när någon kommer spy härnäst. Det är en tyngd som aldrig tas bort i en fobikers tankar. Det är fantastiskt att någon som inte har spytt på 20 år kan vara oförmögen att njuta av en måltid för att de är rädda för att spy. Den första saken i en bönelista hos en religiös emetofob är fortsatt skydd från den fruktade sjukdomen.
En del emetofober berättar att de spottar i toaletten efter varje besök, som en offergåva till ”spy-gudarna”. Det sägs att de flesta emetofober avundas de som spyr utan ångest.
De flesta fobiker lider av hemska panikattacker när de mår illa eller tror att de mår illa. Dessa panikattacker är mycket värre för dem än det är för en vanlig människa att spy. Ändå förblir akten inget alternativ.
Fobin påverkar utbildningar, karriärer, äktenskap och familjerelationer. Många fobiker tar ledigt från arbetet eller skolan i onödan för att de är rädda antingen för att spy själva eller för att någon annan kan sprida bakterier som gör att de spyr. Många fobiker får panik- eller ångestattacker när de får minsta lilla tecken på att de kanske kan spy. Dessa attacker kan vara ganska allvarliga. Fobiker undviker aktiviteter nämnda ovan. Allt detta kan leda till andra fobier, såsom agorafobi och social fobi, liksom andra problem som insomnia. (Detta beror ofta på att några emetofober tycker att den enda säkra platsen att spy på, skydda sig mot att spy, och den enda säkra platsen att vara på om man inte kan låta bli att spy, är hemma. Denna känsla kan leda till isolation eller till och med agorafobi.)
Emetofobi kan även leda till dåliga matvanor: några emetofobers ovanliga matintag är kanske inte så välbalanserade och näringsrika; standardkost, kanske bara lite mer troligt att orsaka matförgiftning, skulle vara hälsosammare. De flesta fobiker håller sig undan från mat som någonsin har orsakat dem illamående. En del uppmärksammar till och med mat som de åt och sen spydde upp även om de tror att maten inte var orsaken.
Emetofober är oftast okapabla när det gäller att ta hand om sjuka familjemedlemmar. En del får skuldkänslor för att de inte kan stötta sina barn. En del är rädda att deras barn är förvirrat eftersom deras förälder verkar vara mer orolig över hans eller hennes potentiella illamående än barnets verkliga tillstånd.
Det finns inget färdigt botemedel för emetofobi eller någon annan fobi. Några människor föreslår att man ska göra fobikern okänslig för spyor. Okänsligheten ökar med att fobikern förmår att spy. Men det är inte den bästa lösningen, eftersom många fobiker redan är runt folk som spyr (vanligtvis deras barn; dessutom, fobiska hälsoarbetare utsätts för sina patienter, fobiska lärare utsätts för sina studenter). Och som sagt, många fobiker har spytt sedan utvecklingen av deras fobi, och det botade dem inte. (För att göra saken värre fick många fobiker ångest över att tappa sina 10- eller 20-årsrekord.)
En annan lösning som diskuterats på sistone är neurolingvistisk programmering (NLP). Det här är en släkting till hypnos. NLP är troligen för nytt för att några konkreta data ska finnas angående dess lämplighet att bota emetofobi. Vissa menar på att cbd olja hjälper mot att det lindrar kräkningar men finns inga vetenskapliga belägg på det.
Den bästa lösningen är antagligen för fobiker att gradvis återuppta aktiviteterna de utesluter sig från. Då kan de ha dessa rädslor för att spy, men det behöver inte beblandas i deras vardagsliv så mycket. Att prata om det med andra emetofober verka hjälpa till när man ska dessa steg.
En annan sak som hjälper är att utveckla nya intressen och aktiviteter som uppehåller hjärnan, tar tid, och som inte orsakar ångest för att spy. Allt som får fobikern att inte tänka på rädslan hjälper.
Du skulle inte känna igen en om du såg en. Människorna som bor med dem har ibland ingen aning.
Några emetofober är hemlighetsfulla. En del är rädda för att om de nämner något om deras brist på att spy, så kan det ”sätta igång” dem. (Många emetofober säger ”peppar peppar” när de berättar hur länge det var sen de senast spydde, speciellt i email.) Andra oroar sig för att om de avslöjar denna rädsla så skulle det sätta dem i en väldigt sårbar situation. Om någon skulle ”komma ut” för dig, är det troligen så att fobikern är din signifikanta andre [en person du håller nära, webmasters anm] eller en familjemedlem. (En del emetofober berättar att alla som känner dem vet.)
Var stödjande. Försök förstå deras rädsla, men försök inte att resonera dem ut ur det. Det är bättre att stå ut med deras egenheter än att tvinga dem att göra saker på ditt sätt. De har haft denna rädsla länge. De kanske bestämmer sig för att de trivs mer med fobin än med dig i sitt liv.
Vilka de är, finns ingen statistik över. Det sägs att fler kvinnor än män lider av denna fobi. Många emetofober säger att de och andra som de mött med denna fobi är väldigt intelligenta, men detta kanske säger mer om dessa individer än om emetofobin i sig. 🙂
Minst 50 procent av personligheten är nedärvd. Det är välkänt att fobier klungas i familjer. Kanske tendensen att utveckla fobin är vad som egentligen nedärvs, och den emetofobiska individen råkar överföra denna tendens på spyende. Den miljömässiga påverkan på emetofobi är ännu mer slagkraftig. Många emetofober påstår att saknaden av support från deras föräldrar under barndomens spyepisoder banade väg för deras fobi. Det skulle inte vara överraskande att finna att en emetofobisk förälder är oförmögen att stötta ett spyende barn, och därför får barnet att bli emetofob. Å andra sidan är det många emetofober som har bröder, systrar, föräldrar och barn som inte är emetofober.
Emetofober är antagligen hälsosammare, i genomsnitt, tack vare det stora engagemang de lägger i att förebygga spyende. Många emetofober är rätt försiktiga när det kommer till användandet av alkohol och väldigt få ligger i riskzonen för att någonsin bli alkoholister.
Jo, vi vet om dem. [webmasters anm: Jag använder ordet ”spy” för att det är ordet som oftast används i dagligt tal när man är vuxen. Ordet ”kräkas” har så negativ klang, tycker jag personligen, det ordet använde man mest när man var liten – och kanske spydde. ”Kasta upp” tycker jag inte är vidare trevligt och ”lägga en pizza” får mig att lägga till en maträtt till listan på förbjuden mat…]
Många personer har dåliga associationer med några av uttrycken. (Våran favorit är flygbolagens uttryck för att spy i flygplanet, ”motion discomfort”.)
Så vad kan emetofober göra för att få hjälp?
Man kan alltid konsultera en expert, speciellt en som specialiserar sig på fobier. Det är en utomordentligt bra idé om fobin har sällskap av en depression, svår ångest eller andra försvagande sjukdomar. Några har upptäckt att medicin hjälper och att det gör att de kan leva ett mer ”normalt” liv, medan andra tycker att de inte behöver det.
Ett substitut för experthjälp är chatdiskussioner online. Fobin har ibland diskuterats i Usenet-gruppen alt.support.anxiety-panic and alt.support.social-phobia. Det finns också en elektronisk maildiskussiongrupp. (För att prenumerera, skicka ett mail med meddelandet ”Subscribe Emetophobia” till listserv@maelstrom.stjohns.edu eller titta in på http://rdz.stjohns.edu/lists/emetophobia)
En del fobiker är motvilliga att prata om att spy eftersom de är vidskepliga och tror att om de pratar om det så händer det. (Många fobiker kan bevisa motsatsen.) De måste inse att tala om att spy kan minska deras ångest för det mycket. Det hjälper också att veta att man inte är ensam.
”Nothing is to be feared. It is only to be understood.”
-Mme. Marie Curie